Efter en galet intensiv jobb period är jag äntligen ledig! I 4 dagar!!! Ska bli SÅ skönt att bara slappa och inte göra någonting vettigt alls..
Ska bara klippa gräset, tvätta upp tvätten och vika undan den där högen som aldrig försvinner.. Måste städa av golven oxå, det kan ju bli så att mäklaren ringer om ngn visning.. och bädda in nytt.. Rabatterna behöver ses om oxå.. och jag lovade visst barnen att baka bullar och så skulle vi bada om det blir väder.. och åka in till stan om det inte blir det.. och så ska vi ju vara hundvakter.. då måste vi få in ett par rejäla promenader oxå.. och så ska vi grilla, spela kubb och kanske cykla bort och spela lite minigolf. . Det ska bli SÅ skönt att bara slappa... Men först ska jag vila upp mig 10 minuter i hammocken...

Sitter här och har läst igenom alla mina inlägg och måste säga att jag blir lite ledsen..

Det var på väg att bli SÅ bra på alla plan..

Sista inlägget före uppehållet var fullt av hopp om att kunna umgås på ett normalt sätt trotts att vi inte var en kärnfamilj som bor under samma tak längre..

Men ack så fel..

Barnen bor här på heltid igen sedan februari och mars och deras kontakt med pappan är minimal..

Det som var på väg att bli bra har blivit rörigt och fyllt med konflikter, lögner, och påhopp..

Det senaste är en anonym anmälan till soc mot mig som är så utstuderat elak och osann... Jag pekar inte ut någon, den är ju anonym..

Att någon vill mig (och barnen) SÅ illa, att denna någon tar sig tid att diktera ihop beskyllningar mot mig där hälften vore nog och sedan ta kontakt med soc om detta..

Den känslan av otrygghet och att vara bevakad av någon...

Även om jag vet (och soc vet, de har varit här och träffat barnen...) att jag inte gör något fel, att barnen mår bra och är lugna och trygga individer, så är jag "märkt" och känner mig jagad och framförallt fruktansvärt kränkt! Förstår att det mycket väl kan vara syftet med anmälan; att få mig ur balans..
Men NU får det vara nog så advokat är inkopplad och polis är återigen kontaktad..

Det som höll på att bli så bra..

Jag lever för barnen (oavsett ålder), de är ju meningen med mitt liv <3

Jag har ju en blogg ju..
Vad hände och vart tog ambitionen vägen? Skulle ju försöka skriva ofta och ventilera ur mig lite här.. Är en klyscha, jag vet.. "Oj då, det var ett tag sedan jag skrev här..." och "jag ska bättra mig"..osv osv. . Precis som om halva sverige har suttit som på nålar och bara VÄNTAT på nästa inlägg från mig... Lite patetiskt men härligt egocentrisk är det ;)
Men visst.. det ÄR länge sedan jag skrev och jag SKA bättra mig... Dessutom tycker jag det är roligt att skriva. Så jag tar nya tag med detta forum, spottar i nävarna och skriver på igen.. Och hoppas på att någon vill läsa :)

En dag i taget <3

Kollar upp om koppling till fb fungerar som det ska...:/

Det har varit en tuff vecka det här! Inte bara för att jag har jobbat som attans, utan även för att mina fyra troll inte har bott hos mig, utan haft premiär vecka hos pappan... För att vara helt ärlig så har det ändå gått rätt bra.. Tror det är mkt pga att jag har varit hemma så lite.. Jobbat många timmar och i princip lagt mig direkt.. Och för att jag har min "syster" Mary och mina arbetskamrater som får mig att tänka på annat och många gånger blir det skratt så magen värker och tårarna rinner :)
Men i eftermiddag är de äntligen här igen!!

Det är nog bäst att gå upp här och börja förbereda kvällens lilla fest för mina tvillingar! De blir 11(!!!!) idag och alla mina barn (Gud vad jag längtar efter dem!!!), deras respektive, äldsta dotterns plast barn, min pappa, min bästa väninna och mitt ex kommer.. Så vi blir 13 st (om jag inte har räknat fel, det händer...) som ska äta baconinlindad fläskfilé med råstekt potatis (Erics val) och Philadelphia tårta (Sofias val).

Vad fort det har gått! Redan 11 år sedan! Kommer aldrig glömma minen på barnmorskan, när jag i ren protest mot henne åkte hem kvällen innan från förlossningen. Var där för igångsättning och det hände ingenting!! Hon ville göra ett tredje försök och jag tyckte hon var otrevlig och nonchalant så jag sa helt enkelt nej med förklaringen att jag inte tyckte om henne och att jag ville hem! Jädrars så sur hon blev och med papper jag fick skriva på!
Morgonen efter åker vi in igen för en ny igångsättning och får...samma barnmorska... Vi bara stirrade på varandra, hon går ut ur rummet och in kommer den mest underbara bm som finns!! Att det sedan inte hände ngt förrän på kvällen, det är en annan sak :D När avdelnings ansvarig läkare kommer och tycker att så här kan du ju inte hålla på, att det inte händer ngt, vi tar hål på hinnan.. Poff! Från noll till två hundra och efter tre timmar var de ute!! Ifs blev det mkt dramatiskt med Sofia och urakut snitt, men ut kom hon :)
De var (och är fortfarande) SÅ olika. Eric vägde 3200 ljust hår och gråblå ögon. Sofia 2800 mörkt hår och bruna ögon :)

Fem förlossningar har jag bakom mig och jag minns alla, helt olika är de men med samma underbara vinst var gång!! Skulle kunna göra det om och om igen! Jag trodde inte jag skulle kunna älska ett barn till lika mkt som det första men när nr två kom följde det lix med en ny portion kärlek till henne och likadant har det gjort till de följande fyra också.. Det är SÅ häftigt!!

Nä men hjälp vad klockan springer!! Nu MÅSTE jag sätta fart :)

I helgen händer det jag både fruktat och "önskat"...
Mina barns pappa flyttar till en större lägenhet och därefter ska våra hemmavarande barn bo hos honom lika mycket som hos mig. Som det har varit sedan seperationen, har de bott hos mig så gott som heltid. De har varit hos honom varannan helg, då jag har jobbat. Detta för att det var det enda alternativet just då.. För att han skulle landa i den tillvaron som uppstod pga MITT beslut om att bryta upp..
Det låter hemskt när jag säger "önskat", men det jag hela tiden strävat efter efter mitt beslut, var att HAN skulle känna att han mådde så pass bra att han orkar med att ha barnen på halvtid, med allt vad det innebär. Nu har han kommit dit och det känns bra. Och barnen har lika mycket rätt till sin pappa som till sin mamma. De tycker det ska bli spännande och roligt att få ett hem hos pappa också.
Det viktigaste för mig har hela tiden varit att de hemmavarande barnen ska må så bra som möjligt i den här situationen, att pappan mått så bra som möjligt och därefter har jag och mitt välmående kommit.. De stora, vuxna barnen, har tyvärr fått stå i skymundan i det här.. Och de har säkert känt sig osynliga många gånger även om jag har försökt visa hur mkt de betyder för mig..
För min del har det här dryga året varit oerhört jobbig och jag har många gånger känt att jag inte räckt till. När alla måsten tagit musten ur mig och jag har fallit ner i hopplöshet och mörker och känt mig som den ensammaste på hela jorden. När jag inte orkat värja mig mot hårda och orättvisa ord från utomstående och ej insatta personer i hela vår situation har fällt om mig.. Jag har kraschat rejält vid ett par tillfällen och jag vet nu vad panikångest är..
De senaste två/tre månaderna har allt lugnat ner sig och det känns som om saker och ting sakta faller på plats. Och hur otroligt det än är, så är vi (jag och pappan) idag mycket bra vänner och kan prata och umgås på ett bra sätt. Vi har ju trotts allt levt ihop i 25 år så vi känner varandra utan och innan, på gott och ont.. För ett år sedan fanns umgänge och vänskap inte ens på världskartan...
Att jag har fruktat den här "flytten" är att jag blir ensam varannan vecka.. Det låter kanske patetiskt men efter att ha haft barn omkring mig i 22 år kommer jag plötsligt få väldigt mycket egentid. Vad gör man med den??!! Städa och plocka är ju snart gjort när man får hållas ifred men sedan..?
Jag kommer ifs att jobba en hel del under min "ensamvecka" för att vara ledig och verkligen kunna vara den mamma jag vill vara när de är hos mig. Jag är oerhört tacksam för de personer som sett till att det har gott att lösa så!
Nu ska jag plötsligt få tid till mig själv och till mina behov.. Jag måste alltså börja undersöka VEM JAG är och VILKA behov JAG har.. Det är som att hamna i ett helt ny värld.. Osäker och spännande på samma gång.. Det har blivit min tur, att få landa i tillvaron.

Dag 4:4 av vattenfastan...
Går över förväntan och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Mår bättre än på mkt länge och sömnen är faktiskt oxå bättre. Gått till sängs skapligt och de senaste två nätterna har jag lyckats somna om rätt snart och tyckt det har varit ok att kura ihop mig och slumra in igen.... Jag har inte känt av ngn ångest/stress dessa två nätter, utan har känt ett lugn..
Har ett mantra som maler: "Andas, ha tillförsikt, var lugn, det kommer bli bra". På något vis tror jag det är en kombo av yogan och fastan som gör att jag kanske har börjat läka.. Säkert för tidigt att utvärdera, men det är en tanke..
Kommer helt klart fortsätta med fastan regelbundet. Nu gäller det att hitta ett förhållningssätt till mat i allmänhet och ätandet i synnerhet som fungerar för mig..

Har äntligen hittat ett ord på det!! SOVÅNGEST... Rädsla, obehag för att sova..
Jag, som tills för drygt ett år sedan, somnade hur lätt som helst och i stort sett vart som helst och kunde sov nästan hur länge som helst, sover nu nästan aldrig mer än totalt sex timmar per dygn... Och de gånger jag sovit mer än fyra timmar i ett svep, går att räkna på mina tio fingrar (och det blir fem över..).
Misstänker att det är en stressrellaterad grej det här.. Och vet så väl, att om jag ska må bra, riktigt bra i mig själv, måste jag komma till bukt med detta.. Men hur? Jag har inte råd att lägga massa pengar på terapi... Jag har ifs en underbar vän som jag trackar med det mesta och vi har diskuterat det här vid något tillfälle men det hjälper liksom inte riktigt ändå..
Vad är det jag egentligen är rädd för? Vad som ska hända på andra sidan natten, under den nya dagen, det jag inte vet ngt om, det oförutsedda..?
Det var inget problem förut, så varför ska det vara det nu??
Jag VILL inte gå och lägga mig för att sova, för jag är rädd för vad som händer när jag sover, hur jag kommer vakna, bli väckt...
Stress, utlämnad, ensamhet, otrygg, vilsen.. Många känslor far omkring inom mig... De gånger jag mår bra och känner lugn, trygghet och harmoni, sover jag (såklart) mycket bättre.. Jag vet att jag kommer dit så småningom, men just nu praktiserar jag moment 22...
Jag ligger vaken i sängen, läser eller fipplar med mobilen tills jag stupar.. Jag vet ju så väl att jag måste sova, men fixar det inte, vågar inte riktigt lita på sömnen och att den vill mig väl..