Sitter här och har läst igenom alla mina inlägg och måste säga att jag blir lite ledsen..

Det var på väg att bli SÅ bra på alla plan..

Sista inlägget före uppehållet var fullt av hopp om att kunna umgås på ett normalt sätt trotts att vi inte var en kärnfamilj som bor under samma tak längre..

Men ack så fel..

Barnen bor här på heltid igen sedan februari och mars och deras kontakt med pappan är minimal..

Det som var på väg att bli bra har blivit rörigt och fyllt med konflikter, lögner, och påhopp..

Det senaste är en anonym anmälan till soc mot mig som är så utstuderat elak och osann... Jag pekar inte ut någon, den är ju anonym..

Att någon vill mig (och barnen) SÅ illa, att denna någon tar sig tid att diktera ihop beskyllningar mot mig där hälften vore nog och sedan ta kontakt med soc om detta..

Den känslan av otrygghet och att vara bevakad av någon...

Även om jag vet (och soc vet, de har varit här och träffat barnen...) att jag inte gör något fel, att barnen mår bra och är lugna och trygga individer, så är jag "märkt" och känner mig jagad och framförallt fruktansvärt kränkt! Förstår att det mycket väl kan vara syftet med anmälan; att få mig ur balans..
Men NU får det vara nog så advokat är inkopplad och polis är återigen kontaktad..

Det som höll på att bli så bra..

Jag lever för barnen (oavsett ålder), de är ju meningen med mitt liv <3