I helgen händer det jag både fruktat och "önskat"...
Mina barns pappa flyttar till en större lägenhet och därefter ska våra hemmavarande barn bo hos honom lika mycket som hos mig. Som det har varit sedan seperationen, har de bott hos mig så gott som heltid. De har varit hos honom varannan helg, då jag har jobbat. Detta för att det var det enda alternativet just då.. För att han skulle landa i den tillvaron som uppstod pga MITT beslut om att bryta upp..
Det låter hemskt när jag säger "önskat", men det jag hela tiden strävat efter efter mitt beslut, var att HAN skulle känna att han mådde så pass bra att han orkar med att ha barnen på halvtid, med allt vad det innebär. Nu har han kommit dit och det känns bra. Och barnen har lika mycket rätt till sin pappa som till sin mamma. De tycker det ska bli spännande och roligt att få ett hem hos pappa också.
Det viktigaste för mig har hela tiden varit att de hemmavarande barnen ska må så bra som möjligt i den här situationen, att pappan mått så bra som möjligt och därefter har jag och mitt välmående kommit.. De stora, vuxna barnen, har tyvärr fått stå i skymundan i det här.. Och de har säkert känt sig osynliga många gånger även om jag har försökt visa hur mkt de betyder för mig..
För min del har det här dryga året varit oerhört jobbig och jag har många gånger känt att jag inte räckt till. När alla måsten tagit musten ur mig och jag har fallit ner i hopplöshet och mörker och känt mig som den ensammaste på hela jorden. När jag inte orkat värja mig mot hårda och orättvisa ord från utomstående och ej insatta personer i hela vår situation har fällt om mig.. Jag har kraschat rejält vid ett par tillfällen och jag vet nu vad panikångest är..
De senaste två/tre månaderna har allt lugnat ner sig och det känns som om saker och ting sakta faller på plats. Och hur otroligt det än är, så är vi (jag och pappan) idag mycket bra vänner och kan prata och umgås på ett bra sätt. Vi har ju trotts allt levt ihop i 25 år så vi känner varandra utan och innan, på gott och ont.. För ett år sedan fanns umgänge och vänskap inte ens på världskartan...
Att jag har fruktat den här "flytten" är att jag blir ensam varannan vecka.. Det låter kanske patetiskt men efter att ha haft barn omkring mig i 22 år kommer jag plötsligt få väldigt mycket egentid. Vad gör man med den??!! Städa och plocka är ju snart gjort när man får hållas ifred men sedan..?
Jag kommer ifs att jobba en hel del under min "ensamvecka" för att vara ledig och verkligen kunna vara den mamma jag vill vara när de är hos mig. Jag är oerhört tacksam för de personer som sett till att det har gott att lösa så!
Nu ska jag plötsligt få tid till mig själv och till mina behov.. Jag måste alltså börja undersöka VEM JAG är och VILKA behov JAG har.. Det är som att hamna i ett helt ny värld.. Osäker och spännande på samma gång.. Det har blivit min tur, att få landa i tillvaron.