I helgen händer det jag både fruktat och "önskat"...
Mina barns pappa flyttar till en större lägenhet och därefter ska våra hemmavarande barn bo hos honom lika mycket som hos mig. Som det har varit sedan seperationen, har de bott hos mig så gott som heltid. De har varit hos honom varannan helg, då jag har jobbat. Detta för att det var det enda alternativet just då.. För att han skulle landa i den tillvaron som uppstod pga MITT beslut om att bryta upp..
Det låter hemskt när jag säger "önskat", men det jag hela tiden strävat efter efter mitt beslut, var att HAN skulle känna att han mådde så pass bra att han orkar med att ha barnen på halvtid, med allt vad det innebär. Nu har han kommit dit och det känns bra. Och barnen har lika mycket rätt till sin pappa som till sin mamma. De tycker det ska bli spännande och roligt att få ett hem hos pappa också.
Det viktigaste för mig har hela tiden varit att de hemmavarande barnen ska må så bra som möjligt i den här situationen, att pappan mått så bra som möjligt och därefter har jag och mitt välmående kommit.. De stora, vuxna barnen, har tyvärr fått stå i skymundan i det här.. Och de har säkert känt sig osynliga många gånger även om jag har försökt visa hur mkt de betyder för mig..
För min del har det här dryga året varit oerhört jobbig och jag har många gånger känt att jag inte räckt till. När alla måsten tagit musten ur mig och jag har fallit ner i hopplöshet och mörker och känt mig som den ensammaste på hela jorden. När jag inte orkat värja mig mot hårda och orättvisa ord från utomstående och ej insatta personer i hela vår situation har fällt om mig.. Jag har kraschat rejält vid ett par tillfällen och jag vet nu vad panikångest är..
De senaste två/tre månaderna har allt lugnat ner sig och det känns som om saker och ting sakta faller på plats. Och hur otroligt det än är, så är vi (jag och pappan) idag mycket bra vänner och kan prata och umgås på ett bra sätt. Vi har ju trotts allt levt ihop i 25 år så vi känner varandra utan och innan, på gott och ont.. För ett år sedan fanns umgänge och vänskap inte ens på världskartan...
Att jag har fruktat den här "flytten" är att jag blir ensam varannan vecka.. Det låter kanske patetiskt men efter att ha haft barn omkring mig i 22 år kommer jag plötsligt få väldigt mycket egentid. Vad gör man med den??!! Städa och plocka är ju snart gjort när man får hållas ifred men sedan..?
Jag kommer ifs att jobba en hel del under min "ensamvecka" för att vara ledig och verkligen kunna vara den mamma jag vill vara när de är hos mig. Jag är oerhört tacksam för de personer som sett till att det har gott att lösa så!
Nu ska jag plötsligt få tid till mig själv och till mina behov.. Jag måste alltså börja undersöka VEM JAG är och VILKA behov JAG har.. Det är som att hamna i ett helt ny värld.. Osäker och spännande på samma gång.. Det har blivit min tur, att få landa i tillvaron.

Dag 4:4 av vattenfastan...
Går över förväntan och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Mår bättre än på mkt länge och sömnen är faktiskt oxå bättre. Gått till sängs skapligt och de senaste två nätterna har jag lyckats somna om rätt snart och tyckt det har varit ok att kura ihop mig och slumra in igen.... Jag har inte känt av ngn ångest/stress dessa två nätter, utan har känt ett lugn..
Har ett mantra som maler: "Andas, ha tillförsikt, var lugn, det kommer bli bra". På något vis tror jag det är en kombo av yogan och fastan som gör att jag kanske har börjat läka.. Säkert för tidigt att utvärdera, men det är en tanke..
Kommer helt klart fortsätta med fastan regelbundet. Nu gäller det att hitta ett förhållningssätt till mat i allmänhet och ätandet i synnerhet som fungerar för mig..

Har äntligen hittat ett ord på det!! SOVÅNGEST... Rädsla, obehag för att sova..
Jag, som tills för drygt ett år sedan, somnade hur lätt som helst och i stort sett vart som helst och kunde sov nästan hur länge som helst, sover nu nästan aldrig mer än totalt sex timmar per dygn... Och de gånger jag sovit mer än fyra timmar i ett svep, går att räkna på mina tio fingrar (och det blir fem över..).
Misstänker att det är en stressrellaterad grej det här.. Och vet så väl, att om jag ska må bra, riktigt bra i mig själv, måste jag komma till bukt med detta.. Men hur? Jag har inte råd att lägga massa pengar på terapi... Jag har ifs en underbar vän som jag trackar med det mesta och vi har diskuterat det här vid något tillfälle men det hjälper liksom inte riktigt ändå..
Vad är det jag egentligen är rädd för? Vad som ska hända på andra sidan natten, under den nya dagen, det jag inte vet ngt om, det oförutsedda..?
Det var inget problem förut, så varför ska det vara det nu??
Jag VILL inte gå och lägga mig för att sova, för jag är rädd för vad som händer när jag sover, hur jag kommer vakna, bli väckt...
Stress, utlämnad, ensamhet, otrygg, vilsen.. Många känslor far omkring inom mig... De gånger jag mår bra och känner lugn, trygghet och harmoni, sover jag (såklart) mycket bättre.. Jag vet att jag kommer dit så småningom, men just nu praktiserar jag moment 22...
Jag ligger vaken i sängen, läser eller fipplar med mobilen tills jag stupar.. Jag vet ju så väl att jag måste sova, men fixar det inte, vågar inte riktigt lita på sömnen och att den vill mig väl..

Så var det det här med att ha sovmorgon...
Vf vaknar man innan klockan går igång när man väl får sova liiiite längre än vanligt och vf kan man inte bara vända sig och somna om med gott samvete??!!
Nä, då har hjärnan redan satt igång och strukturerat upp dagen..
"Vad bra att du är vaken, kroppen! Upp å hoppa! Du hinner sätta igång en maskin tvätt, plocka iordning efter barnen, fixa frulle och kanske t.o.m duscha innan barnen vaknar"
Kroppen svarar med att peka finger....
Och jag ligger kvar i sängen och får dåligt samvete för att jag inte studsar upp och tar tag i dagen...
Vid sådana här stunder saknar jag någon att vakna upp bredvid.. Tänker inte gå in på detaljer här, men det finns inte mycket som slår att vakna med någon man vill vara riktigt nära, en stund innan klockan går igång...

Första morgonen efter föreläsningen med Torkild Sköld och Personligt ledarskap och jag vaknar och tänker "JAG väljer hur MIN dag ska bli, MITT liv är MITT ansvar"..
Lite hjärntvättad men det är ju sant... Jag är ju faktiskt VD i MITT liv!! Ser man sitt liv som ett företag, så vill iallafall JAG ha stenkoll på allt, ta mitt ansvar för att det blir bra och kunna stå för det jag gör av det. Och då blir det ju rätt uppenbart att det är MITT ansvar och ingen annans, hur MITT liv är och blir :)
Helt klart känns det som om det går åt rätt håll och den känslan har funnits hos mig ett litet tag nu. Tack vare en vän som kunde ge mig svar på några frågor som stört mig ett tag.. Du vet vem du är, och det var synd att kramen inte hans med igår.. Vill bara att du ska veta hur mkt dina svar hjälpt mig att börja hitta tillbaka till mitt inre lugn igen. Hjärnstressen har lagt sig lite..
Är stolt över hur jag har använt mina dagar den här veckan.. Jag har tagit tag i diverse "måste" saker som bara legat på hög och tagit energi.. För varje ordnad sak har lugnet blivit lite större och oron i kroppen krympt..
Dragit ner på mobilspelandet och fbgluttandet har jag oxå gjort. Kan tom låta mobilen vara kvar inne när jag går ut en stund. Och på kvällarna, när jag gått och lagt mig, ligger jag och läser istället för att flippa med mobilen.. Vet inte när jag seriöst läste en bok senast... Tror inte jag somnar så mkt tidigare men, jag sover bättre och det är ju inte fel...
Börjat baka har jag gjort oxå.. Något jag pratat om att jag ska börja med men inte kommit till skott, har skyllt det på att "det tar ju SÅN TID"(!!!).. Nu, när jag väl gav det lite tid, så upptäcker jag att det är ju ett perfekt tillfälle för att rensa tankarna på :) Nästan lite som meditation... Plötsligt kan jag förena nytta med nöje och känner mig jätte effektiv.
Istället för att bakningen skulle ta tid från mig, får jag bröd, fika OCH mental kraft samtidigt och nästan gratis dessutom!!
Det där med gratis får jag kanske ta tillbaka förrästen...
Min kära Kenwood chef (ärvd efter min mamma och säkert 40 år på nacken) gav upp igår, precis när bulldegen blev klar... Den har låtit lite konstig ett tag men igår, smällde det till som attans och den bara dog..
Första tanken som kom var: "Jaha.. Där rök sista bufferten!!"
Har sett en GUL (givetvis..) köksmaskin hos den lokala järn/bygghandeln som jag fallit pladask för.. Priset är tyvärr på tok för högt, så den får nog bara vara ngt att tråna efter...
Jag beklagade mig över situationen på Facebook och gissa hur glad jag blir när det visar sig att en kollega har en maskin till övers som jag får låna tillsvidare!! Tack Maggan!! <3 Nu kan jag fortsätta att baka, spara pengar och rensa tankarna ;)