Kom inte å säg att det inte är skillnad på tjejer å killar...
Har sju (!!!!) tjejer, mellan 11 och 12 år här, som förbereder sig till diskot som börjar kl 21.. Värsta livet, fnitter och stress.. Det ska sminkas, plattas/lockas hår, bytas kläder.. bytas kläder ... bytas kläder.. "hur ser det hääär uuuut?"... "Guud sååå snyygg du blir!!".. "näää.. DU är snygg!!" .. "nä DU äääär!!"..
Och så har jag Eric här oxå, som ska på samma disco, samma tid, kav lugn "säg till kvart i nio så jag hinner fixa håret å byta om" "men hinner du då?" "Mamma.. Jag behöver varken sminka mig lr platta håret... OCH jag vet precis vad jag ska ha på mig!!" Varpå han himlar med ögonen och skakar på huvudet och muttrar något om att det var tur han föddes som man (!) "hade för faan inte stått ut en dag med sånt där... fjant..." Förstår inte riktigt vad han menar med det.. ?? :O)

Allt började ovanligt bra tills Josefin skulle äta sin frukost bestående av yoghurt, flingor och äpplejuice.. Hon sätter en flinga "lite" i halsen.. Inte så farligt men den gjorde ont och satt fast och hon blev givetvis ledsen..
Det som blev det dramatiska i det hela är Eric.. (Som oxå satte en flinga i halsen när han var liten.. Då betydligt värre och det hade kunnat gå riktigt illa den gången..) När han kom in i köket och såg scenen när jag dunkar till Josefin i ryggen och flingan kom upp får han värsta paniken.. Han var helt säker på att lilla syster skulle dö.. :(
Att försöka lugna honom samtidigt som mitt adrenadelin pumpade runt i kroppen i 120 och ha koll på Josefin på samma gång var lite tufft... Kände mig som värsta samordnaren.. Snabbt göra en lägesbedömning, vem behöver mest "vård"? Josefin hade fått bort flingan och var mest ledsen och lite skakad.. Eric, helt hysterisk och chockad.. Sarah fick hjälpa och lugna Josefin och jag tog bort Eric från köket och försökte nå fram till honom..
Samtidigt hålla ett "öra" på hur det gick i köket med Sarah och Josefin.. Kan säga att jag är oerhört imponerad av min Sarah! Hon hanterade det hela på ett mkt bra sätt och hon fick snabbt Josefin lugn..
Eric lugnade sig efter ett par minuter men var riktigt skakis och ville först inte ens titta åt Josefins håll.. Men den kramen han gav henne när han skulle cykla iväg till skolan.. Det var SÅ mycket kärlek i den att jag nästan började tjuta.. Att sedan höra honom säga tyst " jag älskar dig, Josse"....

Livet är skört och man tar det förgivet.. Sådana här stunder får en att vakna till lite och vara tacksam för det man har..