Som vanligt inför skolstarten är det så mkt som ska fixas.. Kläder, skor, väska och en hel massa nya grejs som pärmar, mappar, pennor, sudd etc... Jag brukar, som så många andra, åka till shopparnas Mecka, Ullared, och köpa rubbet på en gång, men inte i år. I år får det räcka med en snabb tripp till Linköping istället.
Innan vi åkte fick varje barn fundera fram vad just den behövde och prioritera vilket som var mest viktigt, och de fick också veta att jag har MAX 600kr per barn att spendera.. De stora barnen är ju väldigt medvetna om hur det ligger till med ekonomin och det var mkt intressant att höra de två stora tjejerna diskutera sinsemellan för att få ut så mkt som möjligt. De har ju samma storlek i mycket och kan samsas om det mesta. Mycket praktiskt.. Grabben konstaterade att byxor och en ny väska var absolut nödvändigt.. Lilltösen tyckte att de där stämplarna på Lekia som går på reklamen på nikelodion var viktigare än allt annat... De prioriterar helt klart lite olika i olika åldrar om jag säger så.. ;)
Det lustiga med Linköping, och då Tornby i synnerhet, är att det alltid blåser halv storm och att man alltid blir hungrig så fort man kliver ur bilen... Det fick bli en snål fika på Biltema för att stilla det värsta suget på trollen.. Efter att energiförråden fyllts på lite granna gick det riktigt galant att fixa det som fixas skulle och det gick oväntat snabbt och smärtfritt. Det enda som inte gick att frambringa var stämplarna som tydligen inte kommit ut i butik än.. Gjorde inte mig ett dugg MEN, försök att förklara det för en femåring!! Det är fasen inget man gör sådär i en hast och jag måste säga att hon faktiskt hade helt rätt när hon vrålade i (å då menar jag ett vrål..) "VARFÖR VISAR DE DÅ DEM PÅ TEVE!!!???!!!!".. Den blicken hon satte på expediten hade helt klart kunnat förinta hnm på ett kick om det vore möjligt...
Men som sagt, i det stora hela, gick det hela förvånansvärt smärtfritt även om det blev lite dyrare än jag hade räknat med. Men det kändes ändå lite mer okej när barnen konstaterar att de är jätte nöjda med sina nya kläder och saker och dessutom säger "tack mamma"..
Så även om jag nu kommer vara luspank i en vecka så är jag rik, för mina barn har förstånd att visa tacksamhet för det lilla de får och tar inte förgivet, att de kan få ALLT de vill..

Så är då denna dag snart slut. Borde sovit redan, men har så svårt att komma till ro efter en dag som den här..
Så mkt känslor, funderingar och hårda ord.. Anklaganden och orättvisor.. Inte bara från ett håll, jag är lika skyldig jag..
Myntet har två sidor men jag vet om mina svagheter/dumheter.. Den andra sidan är polerad och perfekt..
När det käraste jag har och den närmaste tryggheten blir hotad, kommer paniken sättandes och jag blir en krigare.. Hjärnan slutar tänka logiskt och intar försvars/överlevnadspossition..
Det är inte BARA mitt fel att det blev så här. Det är inte BARA jag som gjort dumt.. Jag har kämpat och jag har försökt laga och reparera.. Men det man inte vill se, det ser man inte... En dag kommer man till en punkt där man känner att man måste göra ett val om man ska överleva eller ej.. Jag gjorde mitt val och kommer få det i ryggen (eller i hjärtat) många gånger till. Men för varje gång det händer, blir jag efterhand lite starkare och mer och mer övertygad över att det val jag gjorde, var det rätta...
Även om dagen har varit psykiskt uttröttande, så har den också medfört flera bra samtal.. Med mina stora vuxna barn och med några av mina närmaste vänner.. (Vad vore jag utan er??!! <3) Men också med myndigheter. Som faktiskt tog sig tid att svara på mina knäppa och lätt förvirrade frågor. Trots att vissa svar inte var till min fördel så är jag ändå imponerad över det lugn de hade och den vilja att förklara, så jag verkligen förstod vad som sades.
Någon gång ligger det här bakom mig och jag kan titta i backspegeln och säga "det här var en resa med många hinder men jag kom fram"... Det är oerhört jobbigt när man kommer på dessa hindren men om man backar lite och tar satts, kommer man oftast över och vidare framåt..